.
Känslorna fanns alltid där! Lite kring det faktum att jag är polsk och jag ville att norsk ungdom skulle spela polska sånger. Och jag tänkte: kommer de ens vilja det här? Mirosław "Carlos" Kaczmarczyk, musiker, kompositör och ledare för Loud Jazz Band berättar historien.
FÖRSTA GITARREN. DET FASTNAT PÅ MIG "CARLOS"
Minnet av den första gitarren är blodiga fingrar. Det var en sådan prövning, en kamp att spela ett stycke. Det var också en dröm att bryta ut i en bättre värld, för tiderna var svåra. "Carlos" fastnade för mig. Från Carlos Santana förstås. För när jag lärde mig spela elgitarr inspirerade Santana mig. Men jag säger alltid att jag samtidigt också hörde en jazzgitarr, som är "Wes" Montgomery. Och det var dessa två världar som lockade mig samtidigt. Led Zeppelin, Deep Purple, King Crimson, Emerson, Lake & Palmer. Alla dessa grupper inspirerade, som fortfarande är den största inspirationskällan för unga. När jag lyckades nå Musikhögskolan i Katowice föll jag in i en väldigt trång miljö, eftersom vi bokstavligen bara var ett fåtal av oss i Polen. Och det öppnade allt.
SKANDINAVIEN. Längtan SOM NÅGONSTANS ÄR BÄTTRE
Skandinavien har varit lite av ett ämne sedan barnsben, för det var i vår gråperiod på XNUMX- och XNUMX-talen som det fanns en sådan längtan – efter att någonstans finns det bättre. Det är också naturligt att när någon lär sig, studerar, är huvudtanken att erövra världen någonstans. Och han går. Och Skandinavien smittade oss med Bergman. Det fanns en biograf med bra filmer "Wiedza" i Warszawa. Vi brukade skolka där. Och där tittade vi på Bergman. Det är en sådan längtan Skandinavisk tystnad, bakom de där ansiktena som sitter i fönstret och inte rör sig. Det var bara en så stor kontrast till vårt liv i Polen.
ÅKER TILL NORGE. JAG VAR KÄR
Och jag gick för att min fru, fortfarande min fru, var här och studerade kyrkomusik, orgel. Dessutom var hon dirigent, redan utbildad i Polen, och pianist. Och hon klarade sig väldigt bra här. Och jag har mognat lite, redan rest jorden runt och rullat runt på polska turnéer och spelat 30 konserter i månaden. Och jag var redo att lugna ner mig lite. Jag var kär och kände bara att jag var tvungen att göra det. Men det var ett sådant beslut – från att vara frilansare och dansa med gitarr runt scenen, nu fick man normalisera sig lite och hitta sig själv i vardagen. Vad jag redan var, vad jag hade uppnått, mitt bagage: utbildning, erfarenhet och framgångar. För jag kom tillbaka från Broadway med "Metro", nominering för "Fryderyk", album för "Mercury". Det skulle vara så himla bra, och samtidigt blev det ett sånt lite tungt bagage. För det verkar som att om jag kommer hit så kommer de bara att applådera mig och allt kommer att öppna sig. Och här visar det sig att vardagen är sådan att man inte känner någon, det finns ensamhet, jag kunde inte språket. Norwegian var inte lätt för mig. Och en man måste verkligen finna sig själv i det.
HÖGT JAZZBAND. ETT LAG SOM JAG HAR KÖRT I 30 ÅR
Foto: Loud Jazz Band Music Records
Den här line-upen är internationell, musikerna ändras lite, men några är från första line-upen. Precis som musikerna från det första polska bandet. Det finns Wojtek Staroniewicz från Sopot fram till nu. Han var medgrundare av bandet. Maciej Ostromecki från Ciechanów, slagverkare, är också med i bandet. Dessa unga norska musiker som började med mig är nu väldigt kända i Norge. Våra turer var relaterade till att jag var tvungen att prata polska, norska och engelska. Det var ofta roliga situationer när jag tittade på en norsktalande polska, och vice versa. Men det visar sig bara att det är något som står över allt detta. För norska musiker spelar helt annorlunda, och det gör polacker också – alla har sitt eget språk, har sin egen autonomi. Det visar sig bara att alla i något skede förstår varandra utan ord. Och faktiskt ligger musikens kraft i att om musikerna är känsliga, begåvade och erfarna så anpassar de sig på något obegripligt sätt och hittar ett gemensamt språk.
SKOLA. ATT INSTRUERA ÄR MER INSPIRERANDE!
Foto: Loud Jazz Band Music Records
Ensemblen. Foto: Patryk Stawarz
Jag arbetar på musikskolor som elgitarrföreläsare. Jag fick erfarenhet på allvar i Norge. Jag kände en sådan möjlighet att lära mig många saker i skolan. Så paradoxalt, eftersom det var meningen att jag skulle vara läraren, var jag i princip där för att undervisa. Jag konfronterades snabbt. Jag var tvungen att svälja den. Jag såg att jag måste lära mig hela tiden. Och det blev en sådan vardaglig grej att jag såg att det är värt att vara försiktig i bemärkelsen iakttagelse. Observation är ett så viktigt element för att inte bara gå redo med något koncept att det är si och så. Det fanns alltid känslor, lite kring att jag är polsk. jag ville att mina elever (norsk ungdom) spelar polska sånger. Och så säger jag: blir de kaphar du några polska låtar?
Läs även vår nästa artikel: Cosmopolite Scene – på andra sidan klubbscenen
Hur är det, hur närmar man sig det?
Det var faktiskt lite blyghet, sådan osäkerhet. Men det visar sig att det inte riktigt är falletest. De är bara öppna. Och till och med nyligen, i Komedas sånger, sjöng Sunniva på polska, sårade den polska - jag var tvungen att förklara för henne att "allt du sjunger på polska kommer du att älskas av polacker för det, för även om du vrider på det handlar det om denna gest, att du vill sjunga den på polska. Detta är det viktigaste. Att du inte behöver vara perfekt." De går in i det också. På samma sätt, under Hendrix-festivalen den 1 maj, sjöng Tobias många polska låtar: Breakout, Perfect. Denna instruktion är mer som en inspiration. Och det är det som gör mig mest glad.
"Carlos. Mellan skolan livet och konsten att inspirera – detta är det fjärde avsnittet av miniserien med intervjuer ”Polen i dina ögon, Norge i mina ögon. Klicka och se hela avsnittet här:
NORSK TEXT
"Carlos. Mellom lexikon och livets skola och konsten att inspirera”
Det har alltid varit känslor, bland annat eftersom jag är polsk och önskad att norsk ungdommer skulle spela lite polsk musik. Och jag har tänkt: Vil de i det hela tatt ha lyst det? Mirosław "Carlos" Kaczmarczyk, musiker, kompositör och bandledare för Loud Jazz Band, berättar om sitt liv och Norge.
DEN FORSTE GUITAREN OCH KALLENAVNET "CARLOS"
Minnet om den första gitarren min är fingre med blod. Det var et mareritt, en camp å få til å spela et kontakt. Det var en dröm om att kasta sig ut i en annan, bättre värld. Det var nokså tunge tider. Jag fick kalla namnet "Carlos". Från Carlos Santana, naturligtvis. För när jeg var i gang med att lära mig å spille el-gitar, var det Santana som inspirerade mig. Men, som jag alltid säger, det var också jazzgitar av "Wes" Montgomery. Det var de to världenene som trakk meg inn and seg samtidig. Led Zeppelin, Deep Purple, King Crimson, Emerson, Lake & Palmer. Alla de bandene inspirerte, och de är fortfarande den största inspirationsskilden til unge folk. Det är klart att komma meg til Musikakademiet i Katowice, det vil si at jeg har på ett sätt kommit mig inn i et väldigt trangt musikkmiljø, för vi var några studenter från hela Polen. Och det öppnar alla vägar för oss.
SKANDINAVIEN. VI LENGTET ETTER ET STED DER BORTE DER DET STO BEDRE TIL
Skandinavien var ett viktigt tema sedan jag var barn, för i den här grå tidsperioden på 70- och 80-tallets längd vi efter et sted där borta där det står bättre till. Deter också naturligt när man lærer och studerar att man vill ha en erobre värld på et eller annat vis och då reser man bort. Og Skandinavia smittet oss med Bergman. Det var en cinema med gode filmer och Warszawa. Den het "Kunskap" ("Kunnskap"). Det var der vi gikk når vi skulket skolen og der så vi Bergman. Det var längden efter skandinavisk stillhet, efter ansikter man ser i fönstret som inte rör sig. Det var rätt och slett är stark kontrast till vårt liv och Polen.
ANKOMST TIL NORGE. HANS VAR FORELSKET
Jag reste bort, eftersom min kone, hon som fortfarande är min kone, har varit her, studert kirkemusikk, orgel. Hun var ellers dirigent och pianist utbildad i Polen. Och hon har hittat seg til rette henne. Mens jag ble moden nok efter å ha reist runt i världen och rullat längs polske veier och slösat 30 besparingar per månad. Så jeg ble klar til å roe mig lite ned. Jag var forelsket och kände att jag måtte göra detta, men det var faktiskt också ett val mellan det att vara frilanser och dansa med gitarr på scenen, eller stabilisera sig lite och finna sig till rätt i en vanlig vardag. Det jeg har blivit, det har redan uppnåtts innan jag kom hit, var min bagasje, alltså: utbildning, erfarenhet, olika lyckas, för jag har varit på Broadway med den polske musikalen "Metro", nominerad till musikprisen "Fryderyk", har spilld inn en skive för plateselskapet Mercury. Det var så fantastiskt, men det blev samtidigt en liten tung bagasse. For det kunne virke som musikkbransjen ville stå pen og alle skulle klape for meg når jeg kom hit. Mens realiteten var mycket annorlunda, jag kände ingen, kunde inte språket, det var ensomt. Norsk språk var inte lett för mig å lära. Och man är tvungen att verkligen hitta i det.
LOUD JAZZBAND, SOM JEG HAR LEDET OCH 30 ÅR
Detta bandet är internationellt, besättningen varierar lite, men några har varit med från starten av. Också från den ursprungliga polska besetningen, som Wojtek Staroniewicz från Sopot. Han var med på att skapa bandet hingst med fortfarande. Samme med trommisten, Maciej Ostromecki friar Ciechanów. De unge norska musikerna som började hos mig är anerkjente i norge i dag. Det at vi turnerte mye gjorde at jeg måtte snakke polska, norska och engelska. Det uppsto ofta roliga situationer när jag rettet blikket mot en nordmann och pratat polska, och motsatt. Men det verkar som det finns något som svever över allt detta. Fordi de norska musikerna spelar helt annorlunda än i Polen. Hver av oss har et eget språk, en autonomi. Men på ett visst stadium av denna process är det så att alla förstår varandra utan ord. Deter det musikkens krafthanterare om, när musikerna är følsomme, begavede hingstar anpassas till varandra, och på ett eller annat vis finner de ett gemensamt språk.
SKOLA. DET Å VEILEDE DREIER SEG MER OM Å INSPIRERE NOEN
Jag jobbar och kulturskoler som el-gitar-lärare. Deter först i Norge jeg har faktiskt fått den typen erfarenhet. Jag har skjønt intuitivt att man lærer mycket när man underviser. Deter et paradoks, for jeg var jo den som skulle være lærer, og jeg har faktiskt varit der for å undervise. Jag konfronterades snabbt med detta. Jeg måtte godta at det var jeg som stadig måtte lära noe nytt. Och det började bli min vardag. Jag har märkt att det måste vara uppmärksamt, observera. Observation är ett så viktigt element, det har ingen fasit på allt på förhand. Men den här jobben har alltid väckt några känslor, annat bland annat för att jag är polsk och önskad att norske ungdommer skulle spela lite polska musik. Och jag har tänkt: Vil de det i det hela tatt? Är det möjligt att få dem med på det? Hur vill de se på det? Jag var faktiskt lite visat och osäker. Men det visade sig vara obegrundat, eftersom akkurat barn och unga er öppna för nya ting på ett naturligt sätt. I den siste tiden da min elev, Sunniva skulle synge Komedas låter på polsk, och det var då lite gebrokkent polsk – måtte jeg forsikre henne: „Absolutt alt du vil synge på polsk, vil bare gjøre at polakker vil elske deg, for til og med hvis du skulle blande de polske lydene, så är det önskat ditt om å synge på polsk som är storslått. Deter jo viktigst meddenne gesten overfor dem, du må inte vara perfekt'. Och sådana gör att eleverna blir med på det. Det samme är med Hendrix-festivalen, som hållas den 1. mai. Tobias synger jo mange polske sångare: Breakout, Perfect. Det åsidosätter att jag kan inspirera någon. Det ger mest glädje.
"Carlos. Mellom lexikon och livets skola och konsten att inspirera” – det är den 4. episoden i mini-intervjuserien "Polen i dine ögon, Norge i mina ögon". Klicka och se avsnittet av henne: https://youtu.be/g5luyGJ971o
